Vilse i pannkakan?

"Vilse i pannkakan", det är inte helt främmande för mig. Det är något som jag faktiskt är ganska bra på, om jag får säga det själv. Men igår tyckte jag ändå att det inte var jag som gick vilse, utan självaste pannkakssmeten själv! Den smet ut ur ugnen och rann ner över luckan och ut på golvet... Det var inte kul! Det var bara att börja om från början igen...

Men det finns annat att glädjas åt. Vi har våra barn Christofer och Cornelia och Cornelias sambo Richard hemma nu. I går när jag skulle göra pannkaka var de till Matteus-skogen (vid Matteuskyrkan) och spelade Boule. Det är en plan som är öppen för alla att använda. Där finns också en grillplats.

På kvällen var mamma och Börje här.

I söndags hade jag glädjen att få döpa en av Cornelias bästa vänners lilla flicka i Matteuskyrkan. Den var en fin stund. 

Efteråt var det en trevlig fest i kyrkans mycket lämpliga lokaler för t.ex. dopfika. Ja, det finns mycket att glädjas åt. Men tyvärr tar inte död och sorg semester. Ibland gör den sig särskilt påmind. Jag har förlorat ytterligare en kusin i för tidig död. Det smärtar. Om ett par dagar åker jag till Göteborg för att träffa hennes fina familj och leda begravningsgudstjänsten. Mina tankar är ofta hos familjen.

Vid Guds hjärta är jag buren,
innesluten i hans famn.
Medan hemligheten djupnar
viskar Fadern ömt mitt namn.

J.Jonsson Sv Ps m tillägg nr 522

Vila och arbete

Sommardagarna går en efter en. Känns som om de går lite för snabbt. I dag har vi mest varit i stugan. I vila och arbete. Solen har nådigt lyst över oss.

Owe är den som har jobbat hårdast av oss. Skrapning. Inför målning. Ingen lek för axlar och handleder. Jag skulle omöjligt kunna utföra sådant arbete. Tyvärr.

En annan arbetare. Ett av våra många små husdjur. Vackert skapad. Annars har vi alltid numera vår moderna "myggjagare" Thermacell med oss till stugan - den lyckas verkligen att hålla undan myggen. Det räcker så bra med alla andra smådjur.

Sommar och ledighet hör ofta ihop med både vila och arbete. Båda kan ge glädje och tillfredsställelse. Men det gäller att hitta balansen. Som med allting annat i livet. Ett bra balanssinne är mycket värt. För att kunna hålla balansen ska blicken vara riktad en bit framåt, har jag lärt mig, inte precis där man står. Så det handlar också om mod och tillförsikt. Något att öva på hela livet...

(Från Berlin)

Med eller utan sol

Nu har jag lagt in shortsen längst in i garderoben - så jag slipper se dem! Och stått i köket i värmen från spisen och bakat pajer, gjort kräm och nu senast en varm (och god) blomkålssoppa. Nej, jag är inte alls bitter! Det är väl underbart med gråa och regniga dagar med lågtryck så lågt att man somnar innan man ens hunnit läsa två rader i en bok man gillar... Jo, jag erkänner. Liite bitter. Det är lite deppigt när man ser på väderleksprognosen och det inte verkar finnas något hopp om sol och värme inom de närmaste 10 dagarna... Det enda hoppet är att prognosmakarna har fel. Och det är ju inte alldeles ovanligt....

Nej, jag bygger inte mitt liv, min glädje och all planering på vädret. Det gör jag inte. Men jag gillar sol och värme. Men vad spelar vädret för roll när man tänker på ... det och det och det. Förresten, solen kommer och tittar fram då och då, även om den glömt bort att visa sig idag. Och då är det lätt att tro att det alltid är grått. Väderminnet är kort. Även åt andra hållet.

Egentligen håller jag på och städar nu. På skrivbordet med dess omnejd. Jag vet inte riktigt hur det kom sig att jag hamnade här framför datorn. Ville bara tala om att jag lagt undan shortsen. Långt in i garderoben. En slags markering.  :-) Livet är mer än vädret.

(Från URBANSTORE)

På mitt skrivbord hittar jag bl.a. en utriven krönika från NSD den 15 juni i år av Peo Rask. Jag hade tänkt att jag skulle ha skrivit och tackat honom. Jag gillade den. Men det blev förstås inte. Rubriken var Döden är ingen schysst polare. Lite tufft och krasst skriver han om sina tankar på en väns död, medan han bränner sopor. Vännen var en mästare på att leva, skriver han. Ungefär i mitten av krönikan citerar jag:

Jag kommer allt oftare på mig med att jag pratar med Gud eller Jesus. 
Det känns bra.  Trots att jag inser att deras konton är fulltecknade, kommer jag med mina simpla böner. 
Det är livet. 
Ett samtal med någon man tror sig lita på. Med någon man älskar. 
Svårare är det inte. 
Livet är här och nu och går inte i repris.
Livet gavs oss alla. 
Döden tar oss alla. Det är det däremellan som räknas.


Tack, Peo Rask, jag tyckte om din krönika. Nu ska jag lägga den utrivna krönikan bland texter som jag sparar. Och så ska jag fortsätta att städa. Inte bränna sopor. Men röja - det hör också till livet. Samtidigt kan jag prata med Gud. Jag har en del jag vill prata om...

(Från URBANSTORE)

Fotona får man tolka som man vill. Det gör man ju ändå...

Fullt frisk

I går kväll, fredag, var Owe och jag på Kläppenteatern här i Boden och såg på föreställningen Fullt frisk av Niclas Angerborn med Haradsrevyn.

Det var blev en lyckad kväll, vacker och "somrig". Vi satt tillsammans med gamla vänner. Och vi fick skratta! Jag är ingen storfavorit av Fars. Men det här tyckte jag var mycket bra spelat och riktigt roligt.

Fullt frisk handlar om att leva gott på andras pengar och behöva göra så lite som möjligt. Mycket lögner, trassel, missförstånd, mutor... Oj, man blev alldeles stressad... Men kul var det.

Flera av skådespelarna är ifrån samma familj; familjen Midbjer, Harads. Emmy, Agnes, Sofia och Mikael - inte helt obekanta för oss. Med var också Lotta Lindvall och Sofia Lindvall. Suveränt duktiga var de allihopa!

Regissör för Fullt frisk med Haradsrevyn är Angelica Alkberg, Luleå.

Du som inte har sett den, imorgon, söndag är sista chansen!

Foto: Owe Ryås

Är det förbjudet för gamla damer att gunga i lekparken?

En liten berättelse:

Den gamla damen är ensam i lekparken. Hon sitter i gungställningen. Gungar och gungar. Hon tar fart och gungar ännu högre. Det går så bra att tänka här. Eller låta bli att tänka. Det kittlar skönt. Högt upp i luften och ner mot marken. Högt upp och ner. Högt upp och ner.

När hon är där uppe ser hon villakvarteren hon bott i hela sitt liv. Träden har vuxit upp med grova grenar, nu kan barn klättra i dem. Husen har renoverats, byggts ut, rivits och nya har tillkommit. Hon ser nytt och gammalt. Minns årens växlingar.

När hon är nere, nära marken, är hon barn igen, grusgångarna är nära, lekarna lever, såren svider på knäna, tårarna och skratten är inte långt borta...

Oftast går hon till lekparken på nätterna när hon inte kan sova. Då är det ingen som ser henne. Förutom tidningsbudet. Men han säger ingenting om det. När han har tid över kommer han en stund och åker karusell. Runt, runt. Vänder och åker runt åt andra hållet. Sedan vinkar han hej då och skyndar vidare.

Det är tidningsbudet som tidigt en morgon hittar henne. På marken. Död. Med ett leende. Hon är högt uppe. Långt borta.  Han sätter sig i gungställningen och vågar för första gången i livet att gunga. Högt. Tar fart och gungar ännu högre. Sedan ringer han de samtal han måste. Vinkar hej då, när de hämtar hennes kropp.

Nästa morgon är det tidningsbudet som sitter i gungställningen. Han tänker så bra här. Eller kan låta bli att tänka. Det kittlar skönt.
      
Birgitta Ryås

Frågor

Andra semesterdagen blev verkligen en semesterdag. Som jag skrivit någon gång förut har jag förmånen att få vara med i en skrivargrupp. Det är avkopplande och roligt. Mina skrivarkompisar har mycket mer kunskap och erfarenhet av konst, litteratur, musik, poesi än vad jag har, så ett och annat nytt lyckas jag lära mig... framför allt är det inspirerande.

När vi träffas har vi knytkalas. Det är alltid spännande att se vad det blir... Det är ingen överenskommelse innan. Det smakar alltid gott och ofta blir det vackert tillsammans. I dag gick det i många röda toner.

Förra gången, liksom idag var temat "frågor". Konstigt att det var så svårt att skriva om det! Jag tycker att frågor har en central plats i mitt liv och arbete, ändå var det svårt att formulera något vettigt. 

Tore Littmarck har en psalm som heter Att leva är att fråga. Det tycker jag verkligen är sant! Livet består av mer frågor än svar - och det är väl förmodligen det som på något sätt håller oss levande, ger oss lust att söka svar, forska, samtala, skriva, måla, göra musik...

Ett givet samtalsämne idag var också de aktuella frågorna kring vad som ska hända med ateljéerna på Kronan H5 i Luleå när Rikshem tar över. En av skrivarvännerna har sin arbetsplats där och finns med i reportaget i både Kuriren och NSD idag. 

Innan vi skildes åt gick vi till en annan deltagare i gruppen (som bodde alldeles i närheten) och tittade på hennes fina trädgård. Ljuvligt! Tyvärr har jag varit skakig på handen hela dagen idag, så det blev bara några få enstaka bilder som blev bra. Det var synd när det var så fina motiv. Tar ändå med några här... 

Jag älskar Vallmo! Ser ut som om de vore gjorda av silkespapper.

Dagen avrundades med en ytterligare sväng till Luleå. Owe och jag var bjudna till ett par goda vänner som bjöd på smaskig tårta. När halva tiden hade gått kom vi på att det var en födelsedagstårta! - då en av dem fyllde år idag. En present skulle ha varit på sin plats... Det var en trevlig kväll. Vänner vi är glada för!  

Fråga av vikt - Haiku

Rakt ställdes frågan
ingen fångade upp den
djupt hål i marken

I går - sista dagen innan semestern

Dagen började i Johanneskyrkan. En gemensam gudstjänst mellan Rörvikskyrkan och Johanneskyrkan. Temat var Efterföljelse. Som en illustration på temat hade jag tagit med mig en kont, en stav och en hatt.   Kont

På kvällen var jag i Mariakyrkan i Sävast och hade en friluftsgudstjänst tillsammans med Sommarkyrkan. Helt underbara ungdomar! Samma tema. (Den uppmärksamme läsaren märker att staven blivit utbytt). 

Det är staven som hjälper oss att ta oss fram. Den är ett stöd. Den hjälper till att hålla balansen, den kan leda oss fram över gropar och ojämnheter...

Jag tänker också att staven är kallelsen som vi alla har fått; att följa Jesus Kristus. Det är Jesus själv som kallat oss, det är hans egna ord: Följ mig. Det får vi luta oss emot, när tvivel och missmod kommer - och staven håller! Ni har inte utvalt mig, utan jag har utvalt er, säger Jesus (Joh 15:16).

Vackra Mariakyrkan

Väskan, konten, är det förstås bra att ha färdkost i, så att vi orkar vandra fram, ett steg i taget. Bra om det också ryms en filt och kudde när tillfälle finns för vila. Och plåster förstås! Både till mig själv och mina medvandrare.

Guds ord, nattvard, gemenskap, omsorg är det bra att ha med sig på vandringen.

Vad är då hatten bra för? Som skydd mot väder och vind; sol, hetta och blåst och regn. Och kanske mygg! Eller annat som suger blod/kraft ur oss.

Det finns mycket som kan förvirra oss under färden, ständigt matas vi av intryck, rop och lockelser av olika slag. Jag tänker att hatten kan skydda våra tankar och vår tro, hjälpa oss att koncentrera oss, fokusera på det som är viktigt här i livet. Kanske kan hatten också vara vara en bild för bönen?

Ja, vila behöver man under färden... Nu har jag semester! Känns inte dumt alls! Hoppas att du också får vila och "vederkvickelse", för att använda ett gammalt ord.

Hemkomst

Min barndoms träd stå jublande kring mig: o människa!

och gräset mig hälsar välkommen ur främmande land.

Mitt huvud jag lutar i gräset: nu äntligen hemma.

Nu vänder jag ryggen åt allting som ligger bakom mig:

mina enda kamrater bli skogen och stranden och sjön.

Nu dricker jag visdom ur granarnas saftfyllda krona,

nu dricker jag sanning ur björkens förtorkade stam,

nu dricker jag makt ur det minsta och spädaste grässtrå:

en väldig beskyddare räcker mig nådigt sin hand.

Edith Södergran

Fotografierna är ifrån Fjällbonäs, Arvidsjaur,
från min farmor och farfars hus.
Här har mina kusiner och jag tillbringat många somrar.

Gör tvärtom!

Gör tvärtom!

Ro ut på djupt vatten och lägg ut näten där!

Så vansinnigt dumt!

Fiska mitt på dagen och dessutom på djupt vatten!

Det visste väl Simon, som var en van yrkesfiskare, att det inte funkar...

Ändå gjorde han det.

Och det var då det hände. 

Aldrig hade de fått så mycket fisk tidigare!

Detta var inte möjligt. Egentligen.

Tvärt emot allt vetande, alla erfarenheter...

Vi förstår inte allting, vi har inte kontroll på allting.
Varken det positiva och roliga eller det svåra och hemska som händer oss.

I söndagens evangelietext från Lukas evangelium kapitel 5 vers 1-11
blev vi påminda om mötet mellan Jesus och Simon Petrus.
Tänk, att Simon Petrus var ödmjuk nog att följa Jesu råd,
trots att det gick tvärtemot alla hans kunskaper.
Det måste ha funnits något hos Jesus som gjorde att han vågade...
för man ska ju inte följa alla tokiga råd man får...

Men ibland är det rätt att göra precis tvärtom!
Våga något helt nytt och annorlunda.

Det jag tycker om i berättelsen är också,
att Gud möter Simon mitt i hans arbete och vardagsslit.
Mitt i allt det som som så väl hörde ihop med hans liv,
det var inget främmande och annorlunda på det sättet....

När Simon blev förvirrad och förskräckt över allt som hände,
som han inte kunde förstå och förklara, sa Jesus till honom:

Var inte rädd!

Var det bättre förr?

Måste ta fram gårdagens somriga foton 

och påminna mig om att det inte alltid regnar, 

även om det känns så just nu.

På den här nyponrosen kröp ett litet djur. Den brydde sig inte alls om mig.
Den varken försökte smila upp sig eller gömma sig,
när jag stod där med kameran.
Den gjorde bara det den skulle göra.

Så vacker den är den lilla nyponrosen.

Så många små, fina detaljer det finns i varje växt.

I dag är jag ledig, sedan fem dagar kvar till semestern.
Nu ska jag  ta mig en Magnum-glass, som jag såg att vi hade i frysen
och öva mig inför semestervärmen :-)


Till slut ett klok-ord från Predikaren:

Säg inte: "Varför var det bättre förr?"
Det är inte av vishet man frågar så.
Predikaren 7:11, Bibel 2000, Verbum